i ångestens tid
den här tiden på året är en svår tid.
iaf för mig.
samtidigt som mörkret sänker sig över vardagen tar den sig in i tankarna
ligger i magen och tumlar runt med sin svarta svans mot tarmarna
och pickar hårt på klumpen i bröstet som bara växer för varje dag
den blir strävare och strävare
det börjar bli svårt att andas
jag blir genast fjorton år igen
fast ändå inte
mitt tjugotreåriga jag har en bild av att kunna hantera det
och kanske att åldern har fått rispa sina minnesfåror i sinnet
kanske inte
paniken finns där, väl gömd, men ändå närvarande
i varje steg
i varje andetag
i vareviga morgon när klockan börjar härja om att det är dags
dags att möta ytterligare en dag där det ska tumlas, pickas och andas
om jag fick bestämma skulle jag gömma mig
under tonvis med duntäcken och filtar
med liter av varmt te
och låta anthonys sorgsna stämma ljuda
för han kan få det där tunga att försvinna
om det så bara är för en liten stund
